Burg-Vicku får nytt liv

En av de saker jag är glad över i livet, är att min lillasyster Tua flyttade till Gotland förra året. Hon och hennes man följde magkänslan och köpte ett fantastiskt ställe på södra Gotland, där de slagit sig ner och med liv och lust ordnat det jättefint för sig. Det är en härlig och rofylld plats, generös och inbjudande. Det är lätt att trivas där!

I de studier som Tua just nu genomgår, ingick under hösten att skriva en uppsats. Den är så skön, att jag vill dela den med fler och har fått hennes lov att publicera den här. Den beskriver ett stycke gotländsk historia sammanvävd med nutid, därför blir den extra intressant. Läs berättelsen, och läs epilogen!

Här kommer den:

”Allt var precis som vanligt den där sommarmorgonen i juli. Som vanligt hade vi glömt att dra ner rullgardinen i fönstret som vetter mot sydost, så jag vaknade med solen stickandes i ögonen. Men doften av nybryggt kaffe från nedervåningen fick snabbt irritationen över solsticket att lägga sig. Jag vältrade mig ur sängen som en stel 80-åring, (fast jag bara är dryga fyrtio, hur ska detta sluta!?). Slarvbäddade sängen på det sedvanliga sättet genom att skaka lite på täcket och daska till kuddarna ett par gånger.

-Så!, sa jag nöjt till mig själv.

Överkastet fick ligga kvar där det alltid ligger; prydligt hopvikt på den alldeles för dammiga IKEA-byrån. Jag vet att jag sa det till min man en gång, att det här med sovrum på övervåningen, där man aldrig vistas på dagarna, helt klart har sina fördelar. Hur som helst lyckades jag stelbent, (som 80-åringen) ta mig ner för vår alldeles jättekonstiga trappa. Jag tror inte att det fanns några direkta byggnormer för trappor på 1800-talet då vårt hus byggdes, för den är helt enkelt väldigt ”fel i stegen” på något sätt. Men jag tog mig som sagt ner och helt plötsligt kändes det som är som vanligt, alldeles alldeles ovanligt.

Doften, först var det doften. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men det doftade definitivt inte som vanligt. Inte gott, inte illa, inte något sånt fel, utan bara inte hemma. Men det skulle ju inte komma att vara det konstigaste den dagen…..

När jag kom ut i köket möttes jag av en otroligt märklig syn. Mitt på golvet stod en enorm matsalsmöbel. Stolarna, närmare bestämt tio till antalet, hade vackert svarvade ben och sitsarna var klädda i ett tjockt vinrött tyg som skimrade som eldflammor. Till höger, längs med väggen stod en välpolerad buffé som gick i samma stil som bordet och stolarna. Ovanpå den låg en vackert broderad duk som med sina små små korsstygn berättade om många timmars arbete. Smidesljusstakarna med dom handstöpta vaxgula ljusen prydde sin plats uppå duken. Som pricken över i, längst ner i hörnet, där vår pall borde stått, stod den vackraste och mest prunkande bägarranka jag någonsin sett. Den stod där så ståndsmässigt placerad på en piedestal. Naturligtvis också den i samma stil som det övriga möblemanget. Vår relativt moderna köksinredning från sent 80-tal fanns det inte ett spår av (i och för sig ingen förlust, men ändå).

-Nä nu jävlar!, sa jag högt för mig själv, -Nu har jag gått och blivit galen.

-Nähä du, det har du då inte blivit, hörde jag en kvinnoröst säga. -Godmorgon, vill ha kaffe?

-Eehh, Ja tack, gärna…..antar jag.

Kvinnan gick med bestämda steg ut till det som jag kallar gamla köket. Där har vi kontor idag, men en vacker gammal renoverad vedspis står kvar och minner om svunna tider. Det rasslade och skramlade lite och vips var kvinnan tillbaka med en kaffepanna i den ena handen och något mörkbrunt på en skärbräda i den andra.

-Se så! sätt dig nu ner, sa hon med en vänlig men mycket bestämd röst.

Hon satte ner kaffepannan och det bruna på bordet, drog ut stolen mitt emot mig och slog sig ner. Jag måste sett ut precis som fågelholken, den på det stora askträdet utanför köksfönstret. Framför mig satt det nu — i mitt eget kök (som inte alls såg ut som det brukar), en kvinna i min egen ålder, som i sin tur bjöd mig på kaffe. Hon hade långt blont och välkammat hår som omsorgsfullt flätats ner över hennes högra axel. Blusen hon bar såg sval och bekväm ut, till skillnad från kjolen som var grov i tyget och måste vara otrolig varm så här i juli månad. Jag avbröts i mina tankar.

-Det var din tur nu tyckte vi, sa kvinnan med en finurlig ton medan hon rörde ut sockret i kaffet.

-Min tur?

-Ta nu en brödbit till kaffet ditt. Jag har precis bakat det med riktig bagerijäst som jag köpt hos handlar’n, så det är saftigt och gott, och smöret kommer från grannskapet Gardarfve, ja det vet ju du vilka det är.

Jag tog bröd, smör och en stor tugga, som jag nära på satte i halsen, när det helt plötsligt och bokstavligt dundrade in en liten kille i tioårsåldern.

-Mamma, mamma nu har räven tagit Maja, skrek den lille pojken. -Hon var ju den snällaste hönan av dom alla, fortsatte han, nu med gråten i halsen. -Jag tycker rävar är onödiga!

Jag betraktade kvinnan på andra sidan bordet medan hon drog den lille killen intill sig. Hon strök honom över det rufsiga och solblekta håret medan hans tårar gjorde som rena ränder i hans lortiga små kinder.

-Så ja, sa hon med en tröstande röst. -Naturen måste ha sin gång och inga djur är onödiga. Inte ens räven faktiskt, tillade hon, för att i nästa sekund helt ändra tonläge.

-Se så!, spring nu och hämta pappa. Se till att tvätta av dig också, så ska ni få lite nybakat bröd och ett glas mjölk. Jag tror det är hög tid att vi presenterar oss för vår gäst.

Det tog inte mer än ett par minuter så var den lille pojken tillbaka igen, tätt följd av mannen som man utan tvekan kunde se var pojkens pappa. Jag blev serverad mer kaffe, samtidigt som pojken drack sin mjölk och åt sitt bröd med stor aptit. Förlusten av favorithönan Maja verkade nu långt borta.

-Jag heter Anna och det här är Olof, sa hon och pekade på mannen som sörplade förnöjt på sitt kaffe.

-Jakobsson! utbrast den lille pojken så brödsmulorna yrde ur munnen på honom.

-Ja, Jakobsson heter vi också, helt rätt Viktor, helt rätt, mullrade Olof.

-Jag ska jobba på båt när jag blir stor och åka till fastlandet, för där finns det massor av kul att göra, det säger alla mina kompisar! Sen ska jag ta en tur till månen också har jag tänkt, fortsatte Viktor med en lillgammal ton.

-Man kan inte åka till månen Viktor! sa Olof lite irriterat.

-Jo, det kan man visst! Det har Jules Verne sagt, så det så!

-Det är bra att ha fantasi min pojk , fortsätt med det, sa Anna med sin nu så milda röst.

Jag hade börjat lägga ihop ett och ett. Någon Anna och Olof hade jag aldrig hört talas om, men däremot Viktor Jakobsson. Kunde det verkligen vara så……

-Vi tyckte det var din tur nu, sa Anna åter igen, och den här gången tänkte jag inte låta det passera.

-Vad menar du med det? svarade jag snabbt.

-Jo förstår du, vi har presenterat oss för alla som bott i vårt hus efter oss. Vi tycker inte om att skrämma livet ur folk, så vi brukar göra på det här sättet. Det blir liksom lugnast så. Att leva rövare och hålla på och stöka, år ut och år in, är inte vad vi vill, utan bara att ni ska få en liten inblick i husets historia, för vi tror att ni kommer att uppskatta det mer då. Vi började med dig, men din man ska vi också ta hand om sen, sa Anna och log.

-Burg-Vicku, sa jag helt plötsligt utan att tänka mig för.

-Det säger alla som varit här, utbrast Viktor, -Burg-Vicku det är jag det! Jag har till och med ett eget änge har dom berättat för mig. Där ska alla mina lamm och hönor få gå när jag blir stor.

-Höns och lamm, hur sjutton ska du kunna ha det, du som ska hålla på och åka båt och fara till månen om vart annat, muttrade Olof.

-Det ordnar sig pappa, jag har ju er, svarade Viktor nöjt.

Den här dagen var en ovanlig dag. Även om mycket var precis som vanligt. Den gick till exempel precis lika fort som alla vanliga dagar. Vi fyllde den med massor av historier och många skratt. Jag fick en fantastisk rundvandring på deras gård – – min gård — eller rättare sagt vår gård, som sedan avrundades med en mysig middag i deras kök — mitt kök — eller vårt kök.

Jag gick sakta upp för trappan till övervåningen och utan att vända mig om gick jag in i sovrummet. Jag bäddade ner mig och kände efter…..Ja, det kändes precis som en vanlig dag– fast ovanlig. Jag kysste min älskade make lätt på kinden och viskade, så tyst jag kunde, för att han inte skulle vakna:

-Älskling, jag har träffat Burg-Vicku….

Epilog

Jag har fått berättat för mig att Viktor ”Burg-Vicku” Jakobsson föddes i mitt hus, i Fardhems socken på Gotland, den tionde februari 1889.

Viktor blev en stor fardhemsprofil som började sina morgnar med lite arsenik på en sockerbit för att härda sig mot en eventuell förgiftning. Han var ett omtyckt socken-orginal med mycket fasta principer och åsikter. Under alla hans levnadsår besökte han inte fastlandet en enda gång och månlandningen påstod han aldrig hade ägt rum.

Viktor Jakobsson dog i Fardhem den åttonde mars 1982, ”Burg-Vicku” blev 93 år.”

Tack älskade lillasyster för ett stycke gotlandshistoria, där du vävt samman verklighet och fantasi på ett häftigt sätt!

Burg-Vicku (från www.bygdeband.se)

I ett av uthusen i Tuas hem i Fardhem, hänger Burg-Vickus kläder kvar. Som om han bara gått in och vilat en stund…

Läs om Vickus änge